100 ord

Mitt ögonblick börjar när jag går genom skogen. Genom träden drar en vind. Den är inte varm men inte kalla heller. Ja känner hur vinden leker med mitt hår, drar det bakåt.
Aspens löv darrar i vinden, de många löven bildar ett moln av gula små löv, de ser ut som ett stort fiskstim som jag sätt på tv. Jag står en stund och tittar på de fascinerad över hur de rör sig. På marken ligger bruna löv de täcker nästan hela stigen. Jag tittar runt efter andra människor i närheten men det är bara jag. Jag inbillar mej att det finns röster i vinden men va de säger kan jag inte utskilja det är mer ett mumlande. En bit framför mej slutar stigen men ja vill inte gå hem inte än. Att vara ute känns mycket skönare än att behöva sitta inne med näsan djupt nertryckt i fysikboken.