novell 2

Det var en helt vanlig dag. Vädret var inte överdrivet vackert, fåglar kvittrade inte, solen sken inte och på nattygsbordet stod en klocka och tjöt. Genom ett halvöppet öga kisade Klara på klockan som fortsatte att ge ifrån sig korta genomträngande tjut. Hon hade alltid tyckt det lät som en katt som håller på att strypas. Med en tyst, mer utav en mumlad svordom drämde hon till klockan med sidan av handen. Klockan tystnade då den träffade golvet och Klara sjönk åter ner i de stora fluffiga kuddarna. Hon kunde inte förstå varför kuddar alltid var som mjukast och skönast när man inte kunna ligga kvar på dem. Hon ansåg för övrigt att detta mysterium rörde många andra saker till hennes stora missnöje. Efter en snabb blick ut genom fönstret konstaterade hon att utsikten för denna dag inte var god och att hon antagligen skulle göra bättre i att ligga kvar i sin säng och sova bort hela denna eländiga dag. Men föga anade hon att just denna dag skulle bli oförglömlig.

På den sandade isgatan halkade Klara fram. Med varenda muskel på spänn fortsatte hon mot stadens hotell. Klara hade jobbat på det lilla nergångna hotellet i några år nu. När hon först började jobba på hotellet var det bara ett tillfälligt jobb, för att ha råd med en studentlägenhet och börja plugga på universitet. Men ett halvår blev till ett år, ett år blev till två år och nu gick hon här längs den hala isgatan tre år senare och drömmen om universitetet långt borta. Efter att hon för hundrade gången känt hur foten gled på isen gav hon ifrån sig en rad svordomar som fick en förbipasserande dam att ta sig för bröstet. Damen tittad ogillande på Klara då hon passerade. Klara var dock för upptagen med att återfå balansen och förbanna diverse gudar för att lägga märke till det överhuvudtaget.

I foajén väl inne i hotellet hängde tavlor som enligt hotellets ägare skulle vara mycket gamla och värdefulla. Huset i sig ska enligt ägaren även vara mycket gamalt och sett som ett historiskt landmärke. Huruvida det låg någon sanning i det visste inte Klara. Ägaren var känd för att gärna spä på sanningen för att få den att verka mer intressant. Därigenom gjorde man bäst i att ta påståendena om huset och tavlornas värde med en nypa salt. Klara ansåg förövrigt att man gjorde bäst i att ta det mesta med en nypa salt. Då kunde man endast bli positivt överraskad.

Trots att klockan endast var 11 satt det folk i baren. Hotellet fungerade som stadens lokala pub där invånare begav sig för att ta en sup eller två. Genom att ha stått i baren de senaste tre åren hade Klara samlat ihop så mycket information om de människor som kom och gick genom hotellets ytterdörr att hon vid det här laget kände till hela stadens hemligheter.

Kappan hängde hon i garderoben avsedd för personalen. Som hon misstänkte fanns det inte så mycket att göra då hotellet sällan hade några gäster. Att hotellet inte behövt stängas på grund av ekonomiska problem förvånade henne, men påminde Klara sig, det gick rykten om att hotellet drevs på pengar från ett stort arv och testamentet skulle även ha förbjudit att pengarna använts till något annat.

Glasen klirrade tyst när de slog i varandra då Klara hängde upp dem i ställningen över bardisken. Klara begav sig ut i köket. Hon hälsade på kocken som stod och rostade bröd. Han nickade mot henne, hans vänliga bruna ögon log även dem. Gamle kocken Gustav var den enda av personalen som kunde vara pigg och glad en fredag morgon en bra kvalité tyckte Klara, för själv såg hon ut att villja strypa den första person som besvärade henne.
”Skönt att de é fredag” sa kocken Gustav
”Du anar inte” svarade Klara med en suck. ”En dag till och jag skulle decka bakom bardisken”
”Lika dramatisk som alltid” kluckade Gustav tyst. Klara började känna hur det ryckte i
mungiporna och hon lämnade Gustav med ett leende.

Utav de tio bord som stod utplacerade i restaurangen var bara fyra av dem upptagna. De var de sista turisterna för säsongen. De satt och mumsade på rostat bröd och sippade på kaffe och te; Earl Grey. De satt och beundrade tavlorna runtomkring och njöt av den antika atmosfär som rummet ingav. Klara var tvungen att medge att hotellet i helhet var mycket vackert och stämningsfullt. När hon först började jobba på hotellet hade hon tänkt exakt samma sak som de turister som nu satt vid sina bord. Men nu efter tre år hade hon blivit sånär som immun mot det, och såg det nu som gamla saker som för alltid blivit instängda och endast sparats för visnings skull.

Det smällde till då ytterdörren smällde igen. På den lilla tid som dörren tog att smälla igen blev de en skiftning i atmosfären. Det kändes som något tjockt lagt sig i rummet, ett tjockt täcke. I dörröppningen stod en Kvinna. Hon var klädd i en lång rock som nästan räckte ner till marken. Ögonen var skymda av en stor hatt, läppar var målade röda och gyllene lockar stack fram från under hatten. Klara tyckte hon såg ut som en filmstjärna från 40-talet. Kvinnan ställde sig framför disken och ringde i den lilla silverklockan som var placerad på disken. Det var något med den här kvinnan som gjorde henne illa till mods men hon kunde bara inte sätta fingret på vad det var. Kvinnan stod otåligt och väntade på att få betjäning röda naglar knackade otåligt på bordskivan. Insikten slog henne som ett slag i magen; det var hon som var tvungen att ta itu med den här kvinnan. Med stapplig gång tog hon sig tvärs över rummet men det var som att benen inte ville lyda.
”Jag skulle vilja boka ett rum”. Kvinnan hade en tydlig accent men Klara kunde inte placera den.
”Hur länge tänker ni stanna?” frågade Klara med blicken fäst på datorskärmen.
”Så länge som jag behöver” svarade kvinnan Klara tittade förvånat upp. Kvinnan hade nu tagit
bort hatten och hennes mörka nästan svarta ögon stirrade nu rak in i Klaras. Hennes ögon verkade borra rakt igenom Klaras, hon verkade leta efter något.
”Ursäkta, ja förstår inte…” kvinnan avbröt henne,
”Jag tror att en kväll räcker”. En känsla av arrogans hängde som en dis runt den här mystiska
kvinnan. Det var något den här kvinnan visste men som hon inte berättade. Klara räckte över rumsnyckeln.
”Nummer 13. Mitt tur nummer”. Klackar ekade över stengolvet då hon gick bort mot trappan upp till rummet. Klara stod länge och tittade på den plats där kvinnan försvunnit upp i trappan, hon insåg att kvinnan inte hade haft något bagage med sig. Det var helt klart något mystiskt med den här kvinnan.

Klara kunde inte koncentrera sig. En bunt skinande vita servetter låg framför henne helt orörda. Hon fick tvinga sig till att sluta tänka på incidenten med kvinnan och börja vika. Efter att ha behövt vika om servetterna flera gånger låg de nu i en prydlig hög. Med ett belåtet leende vände hon blicken mot trappan och såg hon när kvinnan kom ner från sitt rum, det fick leendet att genast tyna bort till ingenting. Kvinnan hade nu tagit av sig rocken och hon var klädd i vitt från topp till tå. Vid ett av fönsterborden i restaurangen slog hon sig ned. Det var enligt Klara för tidigt för lunch men den mystiska kvinnan verkade inte hålla med utan beställde istället in mat. Kocken Gustav verkade inte berörd av kvinnan alls och viftade bara bort Klaras konspirationsteorier som han kallade dem. Klara gick som på glas när hon bar ut tallriken. Kvinnan granskade Klara då hon serverade maten. Under hela den tid som kvinnan satt i matsalen kunde Klara känna hennes ögon i ryggen. Plötsligt vinkade kvinnan till sig Klara, hon ville ha påfyllning av vatten i sitt glas.
”Varför är du kvar här?” frågade kvinnan helt utan förvarning det fick Klara att rycka till och spilla utanför glaset.
”Va menar ni?” fråga Klara nervöst. Hon började känna sig riktigt ängslig, vem var den här kvinnan och vad gjorde hon här?
”Du vet vad jag menar”. Kvinnan tittade trött på henne men Klara skakade bara oförstående på
huvudet.
”Du borde vara ute och följa dina drömmar, inte sitta undangömd här och bara se på när möjligheterna passerar. Endast den som följer sina drömmar kan bli verkligt lycklig”. Tystnad följde. ”Vad är du rädd för?”
Klara var helt stum, hon visste inte vad hon skulle svara. För vad svarar man egentligen? Kvinnan reste sig från bordet och lämnade Klara åt sina tankar. Kvinnan försvann uppför trappen med den vida kjolen svängande. Varför var hon fortfarande kvar? frågade Klara sig själv. Hon hade ju alltid sagt att jobbet på hotellet bara var en fas som hon skulle lämna så fort hon fick ihop pengar men kvinnan i den vida kjolen hade fått henne att börja tänka. Vad är du rädd för? Hade kvinnan frågat. Klara hade aldrig sett det som att hon stannat kvar för att hon var rädd, rädd för det okända kanske. Men det gick upp för henne nu att anledningen att hon stannat så länge var för att hon faktiskt var rädd. Jobbet hade blivit den punkt i hennes liv som alltid var densamma, och hon hade börjat ta det för givet. Hon började
tänka på alla chanser som hon kanske missat, bara för att hon inte vågat ta det första avgörande steget. Insikten föll som en tung sten i magen på henne och hon kände sig så dum.

Kvinnan höll sig på sitt rum resten av dagen och detta var Klara mycket tacksam för, hon trodde inte att hon skulle kunna titta på kvinnan utan att känna hur stenen i magen bara blev allt tyngre och tyngre. Klara förundrades dock över hur kvinnan hade fått henne att öppna ögonen för det som hon så länge tryckt undan, och så snabbt dessutom. Kvinnan hade bara varit där några timmar och redan hade hon gjort ett sånt stort intryck på Klara. Men hon förstod inte vad kvinnan ville med henne. Hon bestämde sig för att nästa gång de sågs skulle hon konfrontera henne, hon var tvungen att få veta vad kvinnan ville med henne. Klara fick dessvärre sin önskan uppfylld tidigare än hon velat för klockan åtta kom kvinnan åter ner för trappan. Väl nere tittade kvinnan sig runt i foajén hennes ögon scannade av rummet och Klara förstod att kvinnan letade efter henne. När kvinnan konstaterat att Klara inte fanns i rummet fortsatte hon in i restaurangen. Nästan vartenda bord var ockuperat och ljudet av människors prat och skratt steg mot taket. Ett triumferande leende spred sig över de röda läpparna då kvinnan upptäckte Klara bakom bardisken. Klara kände hur hjärtat slog snabbare och snabbare, hon var inte bra på att konfrontera människor.

Väl framme vid bardisken slog sig kvinnan ner i en ledig stol. Hon beställde ett glas vin och satt länge och smuttade på det. Detta gjorde Klara bara mer och mer nervös hon önskade att kvinnan skulle sluta med det och säga något. Kvinnan verkade dock medveten om detta och satt därför stilla med sitt glas i handen. Klara tog tillsist mod till sig.
”Vad vill du mig?” frågade hon tyst. ”Varför är ni här?”
Kvinnan satt tyst, hon verkade söka efter de rätta orden.
”Om du söker inom dig tror jag att du vet varför jag är här” Klara tittade bara oförstående på henne.
”Men..” fortsatte kvinnan, ”låt oss säga att en gemensam bekant har skickat mig, någon som vill ditt bästa”.
Klaras hjärna jobbade febrilt med att försöka komma på vem den gemensamma bekanta kunde var. Att hon borde förverkliga sina drömmar hade kvinnan sagt. Men om möjligheterna redan passerat vad var det då för mening med att leva på hoppet om det ändå inte skulle inträffa? Vad var det för mening att inbilla sig något som inte kommer hända?
”Det är inte försent”. Kommentaren fick Klara att bokstavligen hoppa en meter i luften.
”Förlåt?”
”Det är aldrig försent att börja leva. Du tror att det är försent att alla chanser är slut, att det inte är någon mening med att fortsätta. För vad är det för mening med att inbilla sig saker som aldrig kommer hända”
”Hur..?”
”Som jag sa, en gemensam bekant” svarade kvinnan och log.
”Men jag förstår inte vad du vill med mig”
”Jag vill få dig att förstå att du inte behöver gömma dig här. I det här hotellet i den här staden. Du kan få allt du drömt om bara du låter dig själv hoppas”. Kvinnan tittade länge in i Klaras ögon och det var som att ett litet ljus tänts i dem. Det var något som inte varit där förut och ljuset lös bara starkare och starkare. Inne i Klaras huvud hördes en liten röst, en röst som hon under en så lång tid trängt undan men som nu hördes allt starkare och starkare. Den manade henne att bara gå ut genom ytterdörren och inte vända sig om. Bara gå. Med ett leende och rak i ryggen gick hon mot dörren. Mot framtiden. Men i dörröppningen stannade hon och vände sig om.
”Vad heter ni?”
”Mina vänner kallar mig Hope”